Ett vågat hopp, men jag lever

Den här härliga bilden på Eriksberg och älvsborgsbron tog jag förra lördagen när jag va på möhippa för min vän. Från bägge sakerna har måga folk hoppat. Skillnaden är bara att om man har hoppat från bron så kommer man sällan upp igen. Inte i livet iallfall. Från Eriksberg har många också hoppat men då lever dom oftast efteråt. Jag tror inte att dom har lvar bungyjump där längre. Det är lite synd.Det högsta bungyjumpet i världen var från Bloukransbron i Sydafrika. Hoppet var 216 meter högt. Det är riktigt högt, men frågan är på vilken höjd man tappar uppfattningen om hur högt man är. Det är ju sjukt mycket äckligare att stå på ett villa tak en att kolla ut från en luftballong på höjd.

Den här bilden har Esfahani tagit på mig. Jag har hoppat en gång och det var fräckt. Ett infall som vanligt. Vi åkte runt i Thailand i en taxi och kollade in tempel och vattefall och sånt en dag då jag såg en skylt där det stod bungyjump 1 km. Då ändrade jag kurs för föraren och 10 minuter senare sitter jag i en lift på väg för att hoppa. Jag trodde jag skulle dö. Repen och grejerna satt så löst jag kunde lirka ut fötterna om jag velat, och jag försökte försynt fråga. Mannen jag åkte med fattade inte engelska så bra. Jag försökte på svenska, tyska lite persiska. Han fattade inget plus att han såg skräckinjagande ut så jag knep ihop och hoppade. Jag blev sådär svenssonförsynt och ville inte tjata eller varka jobbig. Fast jag trodde jag skulle dö s var jag artig in i det sista i allafall. Nog levde jag efteråt. Har nog aldrig levt så mycket. Att känna så mycket addrenalin i kroppen va fräckt har aldrig gjort det innan. Jag fick ett linne och ett diplom sen drod vi vidare till ett vattenfall som skulle va skit fräckt. När vi kom fam började det spöregna och där vattenfallet skulle funnits fanns en liten lerpöl på 1 meter i diameter.